Känslomässig bakfylla

Jag vet knappt vad jag ska säga, vad jag vill säga, vad jag kan säga, som nybliven bloggskapare.
Jag går runt genom miljöerna i min nya tillvaro, och någonting i mig hoppas på att allt bara är en enda stor, kemisk bakfylla.
Hormonerna och kemikalierna har förgiftat min stackars hjärna och gjort mig mörk.
Men ju mer jag vaknar, ju klarare jag kan tänka desto mer orättvisor ser jag.
Jag förnimmer dem, jag känner lukten av dem. Jag kan nästan ta på deras svulstiga, deformerade kroppsdelar; men de är hala och listiga.
De klär sig i sexiga underkläder av siden och trendiga sportoveraller av senaste mode.
De ler mot mig. De ler mot dig.

Folk fortsätter att säga åt mig att jag måste vara glad, jag måste ändra attityd, jag måste njuta av allt det kring mig som är gott.
Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd, för vet du vad: en björntjänst gör ju ingen glad.

Hur kommer det sig att ledsamhet kan vara så provocerande?
Vi kan inte sluta dela in varandra i fack ens när det gäller känslor och humör.
Tar ni det verkligen personligt om jag är förbannad på världen?
Smutsar jag ner erat civil kurage?
Ständigt dessa definitioner, dessa lådor och dessa diagnoser. Manodepressiv och Bibolär rigner plötsligt lika skrcäkslaget flyende som Homofob i mina öron. Alla som avviker normativt beteende måste analyseras, brytas ned i beståndsdelar och ettiketeras med varningstrianglar. Alla som inte kan skratta på rätt ställen har social störningar. Alla som vågar ta sig utrymmet till att skrika eller gråta offentligt är hysteriska. Alla som inte kan anstränga sig till att le när man ger dem en komplimang är antingen dryga eller ouppfostrade.

Men vad är det för fostran som vi helgar, som är ofelbar, som är orörbar?
Den är genomsyrad av lögner, den är genomsyrad av anpassning, den osar förtryck och den stinker kontroll.

I den finns inte plats för nyanserm det finns inte plats för det avvikande, det finns inte plats för det som inte går att förklara och det går inte att få in det som inte vill vara beständigt.
Om ni vill kalla mitt sinne mörkt för att ni känner er trygga när ni diagnoserar mig med era ord så varsågod.
Om det är mörkt att helt enkelt inte tycka att det håll den här världen är på väg är varken rätt, givande eller hållbart så skulle jag snarare ifrågasätta definitionen av ett mörkt sinne.

Jag hoppas att det är världen som har en känslomässig bakfylla, och inte jag.
Snart skall den vakna och ingenting är längre självklart, det finns inget "common sense" längre, normer är förlegad idioti och poler står inte längre emot varandra.
It's all connected, sägs det, och det finns ett kollektivt sinne därute som växer för varje dag.
De här tankarna är inte nya, de är inte mina och de är inte ensamma.

De dövas inte av Treo.
De tystnar inte av terapi.
De dör inte av homofobi.

Så vem är det som är bakfull?