lørdag den 14. november 2009

Wake up and smell the queer

I Danmark är alla lyckliga.

I Århus har alla lyckliga familjer, med lyckade familjekonstellationer.
Det vill säga; mamma (ung & rik) pappa (snygg & rolig) barn (gulligt tokig).
Barnen kan vara hur många som helst. De är oftast blonda, men de kan vara asiatiska också - det är hot. De har färgglada kläder på sig, små vantar och små mössor och små overaller som man kan ramla och busa i hur mycket man vill. De har ljusa, små klingade skratt och ljusa, genomskärande små gråt.
Papporna är tokroliga och lyfter upp dem upp och ned, snurrar runt med de små liven och leker tokiga lekar mitt på torgen, mitt på ljusan dag.
Mammorna ler milt och rättar till håret. De har kärlek i ögonen, det ser man, och de är stolta och alldeles uppfyllda av lycka - att just de är så lyckliga.

Okej, tänk nu att detta är normalt. Detta är norm. Detta är synen man matas med varje dag.
Detta är det man vill ha, och därför är alla som inte har det misslyckade - dvs. olyckliga.
Tänk hundratals ungdomar som går igenom livet förvirrade, vilsna, hungriga på heterosexuellt vaniljsex. Hungriga på heterosexuell evig kärlek, Guitar hero-framgång, i-pod nano's och så till slut en lugn och fin plats där just "jag" kan slå mig ned och "bara vara lycklig".
Se dem framför er, ungdomarna. De längtar, åh, vad de längtar! Vad är det de längtar efter?
Dagen då de skall bli lyckliga. Då de ska få gå genom staden och slänga barn hit och slänga barn dit, och skratta och kyssa sin snygga partner ömt på kinden, köpa en ny platt-tv till huset och sen gå hem och äta värsta proteinrika smarta middagen: Lycka.

Vad är det för lycka vi talar om? Seriöst, jag blir fullkomligt tokig här: Var är allt det andra?
Är alla ungdomar med trashiga kläder antingen trendiga indie-lovers eller förtappade själar?
Är alla uteliggare äckliga och får skylla sig själva?
Är alla homosexuella helt okej så länge de inte kommer här och tar på varandra offentligt - för "det där har jag fan inte bett om att få se"?

Jag har inte bett om att få heteronormen tryckt långt ner i halsen dag ut och dag in, jag har inte bett om att den ska massera mina tonsiller, jag har inte bett om att den ska se mig i ögonen samtidigt som den våldtar mina mänskliga rättigheter och jag har fan inte bett om att svälja.
Jag har inte bett om att det ska kallas normalt.
Jag har inte bett om att jobba så att jag kan betala en hyra jag inte bett om, köpa saker jag inte bett om att "behöva" eller köpa kassar fulla med mat som ändå är smutsig, genmanipulerad och korrumperad.

Så var är oppositionen? Var är fronten?
Jag går dit och ställer mig nu.
Jag går dit och skriker.
Förmodligen blir jag inspärrad eller får böter för "störning av ordningen".
Civiliserat.
Underbart.
Tack.

2 kommentarer:

  1. Jag bara älskar din style, baby!

    SvarSlet
  2. Emma sötis, du hittar en bloggpost om dig här:
    http://ylvaland.blogspot.com/2009/11/emma-du-behovs-sa-desperat.html

    SvarSlet