tirsdag den 19. januar 2010

The uprising

Det har inte skrivits mycket i den här bloggen.
Det är inte för att det inte finns saker att skriva om.
Det är för att det är svårt att skriva om det.
Det är en kamp.
Att gräva ner sig i denna könskamp, detta frihetskrig, denna identitetskris: ibland misstor jag mig själv och tänker att det är fel väg. Le och var glad, som en duktig flicka.

Men den här bloggen ska inte hjälpa mig att gräva ner mig, den ska hjälpa mig att gräva upp mig.

Inga ord förtjänar att vara instänga.
De gör de inte för att orden tillhör människor, och så länge vi håller orden i garderoberna kommer människorna hållas fänglsade där likaså.

Men danmark är tufft.
Eller det kanske inte ens är landet danmark som är tufft, det kanske inte är här kampen pågår. Kanske är det egentligen bara inom mig som det är tufft, motståndet tränger sig på mig och ger mig kväljningar.
"Det är så extremt svårt att göra sig förstådd", har jag tänkt en miljontals gånger sedan jag kom hit. Då undrar jag genast varför det är så viktigt att göra sig förstådd.

Kanske är det viktigare att bara göra sig hörd.
Så får folk tycka vad fan de vill.

lørdag den 21. november 2009

Alla tankar är fakta

Kay Pollack säger att du själv bestämmer vilka tankar du ska tänka.
Varje gång du tänker en ny tanke förändras nervkopplingarna i din hjärna; datorn uppdateras och ser inte likadan ut när du har läst ut en bok som den gjorde när du började på första sidan.

Det är sant.

Därför är alla tankar viktiga.
Varje gång du tänker "jag måste förändra världen".
Varje gång du tänker "jag vill inte vara normal".
Varje gång du säger "Hon" när det berättas om en person med ett yrke som vanligvis uppfattas som manligt.
Varje gång du inte tar för givet att en kvinna ska ha en manlig partner.
Varje gång du inte tar för givet att egenskaper tillhör kön och inte individer.
Varje gång du inte dömer avvikande beteende från könsrollen.

Hjärnan lär sig.
Den programmerar om.
Den uppdaterar.

Detta gäller lika mycket för positiva tankar och hur de kan påverka ditt humör, din dagsform och hela ditt välmående - som för normkritiska, revolutionära eller queera tankar.

Varje gång vi har en diskussion med någon och har möjligheten att bidra med perspektiv som inte är självklara, bidra med tankar som inte är uppdiktade av ett samhälle, bidra med känslor som inte kommer från en normativ reaktion på rätt/fel: då förändrar vi hjärnor. En ny nervkoppling uppstår i mottagarens hjärna.
En ny tanke föds.

Det må vara tankar av avståndstagande, reaktiv negativitet eller ointresse.
Men något händer i hjärnan. Vi måste börja någonstans. Det är en lång jävla process, men vi måste börja. Orsak och verkan, allting har en konsekvens, tid är en illusion men framåtskridande måste vara ett faktum. "You can not change how it used to be", men vi kan ändra hur det kommer att vara, hur det skall bli och framförallt kan vi förändra "nu".

Allt som krävs är en tanke.
Börja nu.

søndag den 15. november 2009

Känslomässig bakfylla

Jag vet knappt vad jag ska säga, vad jag vill säga, vad jag kan säga, som nybliven bloggskapare.
Jag går runt genom miljöerna i min nya tillvaro, och någonting i mig hoppas på att allt bara är en enda stor, kemisk bakfylla.
Hormonerna och kemikalierna har förgiftat min stackars hjärna och gjort mig mörk.
Men ju mer jag vaknar, ju klarare jag kan tänka desto mer orättvisor ser jag.
Jag förnimmer dem, jag känner lukten av dem. Jag kan nästan ta på deras svulstiga, deformerade kroppsdelar; men de är hala och listiga.
De klär sig i sexiga underkläder av siden och trendiga sportoveraller av senaste mode.
De ler mot mig. De ler mot dig.

Folk fortsätter att säga åt mig att jag måste vara glad, jag måste ändra attityd, jag måste njuta av allt det kring mig som är gott.
Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd, för vet du vad: en björntjänst gör ju ingen glad.

Hur kommer det sig att ledsamhet kan vara så provocerande?
Vi kan inte sluta dela in varandra i fack ens när det gäller känslor och humör.
Tar ni det verkligen personligt om jag är förbannad på världen?
Smutsar jag ner erat civil kurage?
Ständigt dessa definitioner, dessa lådor och dessa diagnoser. Manodepressiv och Bibolär rigner plötsligt lika skrcäkslaget flyende som Homofob i mina öron. Alla som avviker normativt beteende måste analyseras, brytas ned i beståndsdelar och ettiketeras med varningstrianglar. Alla som inte kan skratta på rätt ställen har social störningar. Alla som vågar ta sig utrymmet till att skrika eller gråta offentligt är hysteriska. Alla som inte kan anstränga sig till att le när man ger dem en komplimang är antingen dryga eller ouppfostrade.

Men vad är det för fostran som vi helgar, som är ofelbar, som är orörbar?
Den är genomsyrad av lögner, den är genomsyrad av anpassning, den osar förtryck och den stinker kontroll.

I den finns inte plats för nyanserm det finns inte plats för det avvikande, det finns inte plats för det som inte går att förklara och det går inte att få in det som inte vill vara beständigt.
Om ni vill kalla mitt sinne mörkt för att ni känner er trygga när ni diagnoserar mig med era ord så varsågod.
Om det är mörkt att helt enkelt inte tycka att det håll den här världen är på väg är varken rätt, givande eller hållbart så skulle jag snarare ifrågasätta definitionen av ett mörkt sinne.

Jag hoppas att det är världen som har en känslomässig bakfylla, och inte jag.
Snart skall den vakna och ingenting är längre självklart, det finns inget "common sense" längre, normer är förlegad idioti och poler står inte längre emot varandra.
It's all connected, sägs det, och det finns ett kollektivt sinne därute som växer för varje dag.
De här tankarna är inte nya, de är inte mina och de är inte ensamma.

De dövas inte av Treo.
De tystnar inte av terapi.
De dör inte av homofobi.

Så vem är det som är bakfull?

lørdag den 14. november 2009

Wake up and smell the queer

I Danmark är alla lyckliga.

I Århus har alla lyckliga familjer, med lyckade familjekonstellationer.
Det vill säga; mamma (ung & rik) pappa (snygg & rolig) barn (gulligt tokig).
Barnen kan vara hur många som helst. De är oftast blonda, men de kan vara asiatiska också - det är hot. De har färgglada kläder på sig, små vantar och små mössor och små overaller som man kan ramla och busa i hur mycket man vill. De har ljusa, små klingade skratt och ljusa, genomskärande små gråt.
Papporna är tokroliga och lyfter upp dem upp och ned, snurrar runt med de små liven och leker tokiga lekar mitt på torgen, mitt på ljusan dag.
Mammorna ler milt och rättar till håret. De har kärlek i ögonen, det ser man, och de är stolta och alldeles uppfyllda av lycka - att just de är så lyckliga.

Okej, tänk nu att detta är normalt. Detta är norm. Detta är synen man matas med varje dag.
Detta är det man vill ha, och därför är alla som inte har det misslyckade - dvs. olyckliga.
Tänk hundratals ungdomar som går igenom livet förvirrade, vilsna, hungriga på heterosexuellt vaniljsex. Hungriga på heterosexuell evig kärlek, Guitar hero-framgång, i-pod nano's och så till slut en lugn och fin plats där just "jag" kan slå mig ned och "bara vara lycklig".
Se dem framför er, ungdomarna. De längtar, åh, vad de längtar! Vad är det de längtar efter?
Dagen då de skall bli lyckliga. Då de ska få gå genom staden och slänga barn hit och slänga barn dit, och skratta och kyssa sin snygga partner ömt på kinden, köpa en ny platt-tv till huset och sen gå hem och äta värsta proteinrika smarta middagen: Lycka.

Vad är det för lycka vi talar om? Seriöst, jag blir fullkomligt tokig här: Var är allt det andra?
Är alla ungdomar med trashiga kläder antingen trendiga indie-lovers eller förtappade själar?
Är alla uteliggare äckliga och får skylla sig själva?
Är alla homosexuella helt okej så länge de inte kommer här och tar på varandra offentligt - för "det där har jag fan inte bett om att få se"?

Jag har inte bett om att få heteronormen tryckt långt ner i halsen dag ut och dag in, jag har inte bett om att den ska massera mina tonsiller, jag har inte bett om att den ska se mig i ögonen samtidigt som den våldtar mina mänskliga rättigheter och jag har fan inte bett om att svälja.
Jag har inte bett om att det ska kallas normalt.
Jag har inte bett om att jobba så att jag kan betala en hyra jag inte bett om, köpa saker jag inte bett om att "behöva" eller köpa kassar fulla med mat som ändå är smutsig, genmanipulerad och korrumperad.

Så var är oppositionen? Var är fronten?
Jag går dit och ställer mig nu.
Jag går dit och skriker.
Förmodligen blir jag inspärrad eller får böter för "störning av ordningen".
Civiliserat.
Underbart.
Tack.